Varför Jesu död? Kunde Gud inte frälsa oss på ett annat sätt?

Om tre dagar firar vi långfredagen, Jesu lidande, hans korsfästelse och hans död.

För många människor och även för kristna är detta någonting som är svårt att acceptera och ta till sig. Det blir många frågor. Varför behövde Jesus dö på ett kors? varför för våra synder? Är synderna så farliga? På vilket sätt angår de Gud? Om de gör det kan Gud inte bara förlåta? Måste han straffa? Varför säger man att Jesus tog på sig våra synder? Vad betyder frälsningen/räddningen, vad är vi räddade ifrån?

 Synden är inte att göra en massa dumma saker! Det är som att säga till Gud: jag behöver dig inte, jag klarar mig själv, jag är självförsörjande, självtillräcklig. Jag ser själv till mina egna behov, bry dig inte! Jag har koll på allting, jag ska förverkliga mig själv, bli perfekt på egen hand.

 Men detta är en illusion. Vi har inte livet i oss själva, vi tar emot livet i varje ögonblick. Ett mycket påtagligt tecken på detta är att vi andas hela tiden och äter flera gånger om dagen. Livet kommer till oss utifrån och in, vi tar emot det.

Synden är att roffa åt sig gåvan och vända ryggen till givaren.

Profeten Jeremia skriver:

 mitt folk har begått en dubbel synd:

                    de har övergett mig,
                    källan med det friska vattnet,
                   och huggit ut cisterner,
                   cisterner som spricker
                   och inte håller vatten (2:13).

När vi inte längre står vid källan, försöker vi nöja oss med vårt lilla förråd och vi lever på sparlågan, vi överlever. Någonting dör i oss; vår relation till Gud som vårt ursprung,  källan till allt liv.

Vi är inte längre grundade i Den som ger oss livet nu, som skapar oss nu, som kallar oss nu. Gud är inte i tiden och skapelsen skedde inte då, i begynnelsen, den sker nu.

Vi blir döva för hans röst, som kallar oss vid vårt namn, vi ser inte längre det Han gör i våra liv. Vi känner inte igen hans kärleksfulla ansikte. Synden stänger in oss i vårt lilla JAG och det trångt!

 

Gud ser med stor smärta hur människan förlorar sig på sina irrvägar och blir instängd i meningslösheten (1 Pet 1:18). Han blir som den gode herden, han ger sig iväg för att leta efter sitt bortsprungna får. Han vill vinna tillbaka människans hjärta. Gud kommer ner. Ordet i vilket allt blev skapat blir människa för att söka människan där hon finns, instängd i mörkret, döden, meningslösheten.

 Jesus från Nasaret möter människans motstånd, hennes hårda hjärta, hennes revolt mot sin skapare. Människorna naglar honom fast på ett kors och hånar honom: ”fräls dig själv om du är Messias!”

Faderns, Sonens och den Helige Andens vilja är att alla människor ska bli frälsta och Jesus går den smärtsamma vägen genom döden där människan var instängd. Han öppnar en väg där det inte fanns någon väg. Han segrar över synden och döden genom att själv gå in i döden och besegra den.

Han, den levande, kan inte bli dödens fånge. ”Jesus har Gud låtit uppstå” är det glada budskapet som Petrus förkunnar för folket på pingstdagen. Jesu kärlek segrar över människans hårda hjärta, befriar henne från hatet och gör henne istånd att älska.

 

Gud straffar oss inte, han helar våra hjärtan från syndens gift.
Han frälser oss inte uppifrån - som en härskare skulle benåda sina undersåtar –
Han frälser oss inifrån genom att dela våra liv och vår död. Han vill hela våra hjärtan, vår blindhet, vår dövhet, vår förlamning. Hela oss från vår främlingskap med Gud och leda oss till Fadern.

 I den korsfäste Kristus som är ”en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna”, betraktar vi Guds öppnade hjärta. Den allsmäktiges maktlöshet. Jesus har öppnat för oss vägen till Fadern. Vill vi gå den? Vill vi låta oss försonas med Gud,  eller väljer vi att förbli instängda i vårt mörker?

Gud kan bara erbjuda sin kärlek. Han respekterar den frihet han har skapat oss till. Vill vi ta emot den frälsning han har vunnit åt oss?

Vi firar Påsk – på vilket sätt angår det oss?

 

Första dagen av det osyrade brödets högtid kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi skall ordna för påskmåltiden åt dig?”(Matt 26:17)

Jesus firar påsk med sina lärjungar. Han firar en judisk högtid. Han går in i in det gamla, in i påskhögtiden som har firats sedan Mose, han fyller det med sin närvaro och leder det till dess fullbordan. För att förstå Jesu påsk är det viktigt att reflektera över det första firandet: uttåget ur Egypten, befrielsen från slaveriet.

Egypten är på ett symboliskt sätt det land som förslavar sina invånare. Man jobbar hårt för att bygga pampiga byggnader åt Farao, men det finns en viss trygghet. Man äter sig mätt och har ett tak över huvudet, men livet är tomt. Det finns inget mål att sträva efter, ingen mening med livet, inget personligt liv. Man finns till som arbetskraft för att prestera.

I Egypten kan vi också se en bild för vårt välfärdssamhälle. Vi svälter inte ihjäl men vi lider av brist på mening för det vi gör och för våra liv. När valmöjligheterna är obegränsade varför skulle jag välja det ena framför det andra? När alla vägarna är öppna vilken ska jag gå när jag inte vet vart jag är på väg? Petrus talar om ”det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder” (1 Pet 1:18). I Egypten tronar Farao. Vem tronar i våra liv och förslavar oss? samhället, våra överordnade, oss själva?

Folket i Egypten lider och klagar. Samtidigt är de passiva, vana. De har resignerats, de drömmer inte om friheten. Gud, säger till Mose: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt … Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten” (2 Mos 3:7-8, 1).Mose får ett omöjligt uppdrag, han vägrar först att gå. Efter en lång diskussion går han ändå!

Befrielsen från Egypten blir en lång kamp, både mot Farao och mot folkets passiva motstånd, dess ovilja att bryta upp. Friheten lockar inte, de har aldrig smakat på det!

När de äntligen lämnar Egypten efter att ha ätit påskmåltiden och det slaktade lammet (2 Mos 12-14) hamnar de i trångmål. Framför dem sträcker sig Röda Havet och bakom dem hör de faraos hästar och rytare. De säger till Mose: ”hellre träla för Egypterna än dö i öknen”, och Mose svarar: ”Herren skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid”(2Mos 14:14, 1917 övers.)

Det finns ingen annan möjlighet än att gå genom havet. Och havet öppnar sig framför dem. Molnskyn leder dem genom havets botten. De kommer torrskåda till andra sidan och de jublar:
Jag sjunger till Herrens ära:
stor är hans höghet och makt.
Häst och vagnskämpe
vräkte han i havet.
Herren är min kraft och mitt värn,
han blev min räddning.
Han är min Gud,
honom vill jag prisa (2 Mos 14:1-2).

Men jublet tystnar snabbt. I öknen finns inget vatten och ingenting att äta. Hur ska de överleva? De knotar (2 Mos 14:11; 15:24;17:1-7; 4 Mos 11:1-4; 16:3-14; 20:2-5;21:5) och hotar till och med att stena Mose och Aron (4 Mos 14:10). De gjuter åt sig en egen Gud: Guldkalven (2 Mos 32). De har befriats fysiskt men de bär Egypten i sina ryggsäckar och i sina hjärtan. Vägen till friheten är lång och mödosam. De som var slavar vet inte hur man lever som fri människa. Till sist dör hela den första generationen i öknen och Mose själv kommer inte in i det förlovade landet.

 

JESUS ÄR DEN NYE MOSE, som leder oss från slaveriet till friheten, får döden till livet. I Getsemane går han själv genom havets botten, dödsskuggans dal, avgrunden av människans synd. Vi var instängda i döden, i det meningslösa, i ett liv utan Gud, bortvända från Gud som är livets källa – det är det Bibeln kallar för döden - utan egen identitet. Vi var blinda för Guds närvaro i skapelsen, döva för hans röst som kallar oss vid namn, främmande för oss själva och för varandra.

 Jesus går in i döden, han öppnar en väg där det inte fanns någon väg. Han kallar oss att följa honom på denna väg: ”följ mig!”

 

ORDET PÅSK, PESACH: passera, gå förbi; betyder även ”göra ett hopp”.  Den väg Jesus öppnar för oss är en ny väg. Han vill fylla oss med ett nytt liv, ett gudomligt liv. För att gå den vägen måste vi våga ”göra ett hopp” i tron. Låta oss ledas in i det nya, steg för steg. Vi är inte passiva, detta sker inte magiskt utan oss, men vi blir ledda av en Annan, vi måste lita på honom och acceptera att inte ha kontroll över allting. Vi förs in i ett nytt liv som övergår alla våra trånga föreställningar, ett liv med Gud, försonade med oss själva, försonade med varandra.

Den som leder oss på denna väg är Jesu egen ande: den Helige Ande som ska vägleda oss med hela sanningen.  Sanningen att Gud är vår Fader, källan till allting, att saligheten och den sanna friheten är att leva inför hans ansikte i gemenskap med den Heliga Treenigheten och alla våra bröder och systrar.

 

Påven Franciskus

Vi gläder oss åt den nye påven, Franciskus!
Det tog inte lång tid för kardinalerna att urskilja den som efter Benedikt ska leda kyrkan.
Hans uppenbarelse igår kväll, iklädd sin vita talar utan några ornament, var så enkel,
fridfull och glad.
Han kallade sig enkelt för Rom nye biskop som hämtats från jordens ände!
Han är en vän till de enkla och fattiga.

Herre vi tackar dig för den påve du ger oss.

BEBÅDELSEN TILL MARIA Lukas 1;26-38

Tolv verser i Lukasevangeliet för att berätta om den största händelsen i världens historia. Ordet i vilket allting blev skapat, ordet som Fadern från all evighet uttalar, har blivit kött. Maria bär i sitt sköte den enfödde sonen.

Det stora som Gud gör är fördolt. Det sker på ett ytterst enkelt sätt. Inte i Jerusalem, inte i templet, Maria är en enkel ung kvinna, hon bor i en okänd by i den avlägsna Galiléen.  Det sker i hennes hem.

Dialogen mellan ängeln Gabriel och Maria är enkel. Maria blir förskräckt vid ängelns syn – hon är ju människa och hon befinner sig inför Herrens närvaro - men hon behöver inte styrkas av ängeln Gabriel som Daniel (Dan 10:19-21). Hon står som den fria människan inför den som talar till henne, helt vänd mot den som kommer, fri från all själviskhet, från egots instängdhet .

Hon tappar inte fattningen, hon är inte i extas. Hon begrundar det ord som är sagt till henne.

Inför detta stora mysterium som övergår allt hon kan tänka, förstå eller föreställa sig frågar hon: ”Hur skall det ske?” Hur kan hon gå in i detta, hon som är trolovad med Josef men inte har någon sexuell relation med honom? ”Helig Ande skall komma över dig och den högstes kraft skall vila över dig”. Detta ska inte ske genom någon människas styrka eller kraft.  Bo Giertz översättning: ”kraft från den Högste skall överskygga dig”, hjälper oss att förnimma någonting av det som sker. Bilden är tagen från Andra Moseboken: ”Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet”( 2 Mos 40:34) . Maria är det nya tabernaklet, hon blir helt uppfylld av Herrens närvaro.  

 Samtalet mellan Maria och ängeln Gabriel är kort. Det är förankrat i hela första Testamentets berättelse. Det förberett genom Abrahams tysta lydnad: ”Abram bröt upp, som Herren hade befallt” (1 Mos 12:4), Mose långa argumentation för att komma undan det uppdrag Gud ger honom (2 Mos 3 och 4), bebådelsen till Hanna, Samuels moder (1Sam 1), till Manoach hustru, Simsons moder (Dom 13:3).

Hon är den nya Eva moder till allt levande, hon är syster till Sara, Rebecka, Rakel och Lea, Ruth… hon är arvtagare till David.

Hela denna långa förberedelse behövs för att komma fram till hennes enkla svar: ”Se, jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt.”

 

Vår moderna fråga ”hur kändes det?” hjälper oss inte att gå in i detta stora mysterium. Tvärtom, den stänger in oss i oss själva, i vår egen upplevelse. Vi är inte längre vända mot den som talar, utan inkrökta i det vi känner.  Vi kan lära oss av Maria att vara helt öppna för Gud, att låta honom verka i våra liv och ta emot hans kärlek och den glädje han vill fylla oss med.